Tryggheten går i arv

Jag är född och uppvuxen i Örebro. Som barn bodde jag och min familj som består av mamma, pappa och sex syskon i ett bostadsområde en bit utanför själva staden. Om du googlar vårt bostadsområdes namn kommer det upp svarta rubriker idag, men på 80-talet var det en fridfull plats. Under hela min uppväxt var fotbollen viktig för mig och mina kompisar. Vi spelade i stort sett alltid fotboll, om vi bara så fick en femminutersrast i skolan. Jag hade samma lärare i hela lågstadiet från ettan till trean. När vi bytte till mellanstadiet fick vi en ny lärare som hade oss de nästkommande tre åren.

Droger och kriminalitet förekom inte under min uppväxt. Idag har barnen i samma bostadsområde en ny lek som går ut på att utlösa automatiska larm och sedan bli jagade av polisen. Den som blir tagen förlorar. Droger har blivit allt vanligare på senare år, det är en stor skillnad.

Jag är yngst i syskonskaran. För mig var det självklart att liksom mina äldre syskon välja en gymnasieutbildning som syftade vidare mot högskolestudier. På gymnasiet blandades barn från Örebros alla hörn, vissa kom utifrån landsbygden runtomkring till och med. Vi var ungefär lika allihop, och jag gör hur som helst inte skillnad på folk beroende på varifrån de kommer.

Efter gymnasiet började jag studera elektroteknik på KTH i Stockholm. Mitt första jobb blev på en datakonsultfirma. Min föreställning om konsulter var att det var äldre erfarna personer, inte unga nyutexaminerade som jag. Men jobbet har gått bra för mig och jag trivs jättebra i konsultbranschen. Mina föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare från Turkiet efter att först ha bott ett tag i Tyskland. Jag har upplevt att mitt ursprung har varit en tillgång i arbetslivet. Folk är nyfikna på mig, de kanske frågar vart jag kommer ifrån och det är lätt att börja prata om ens ursprung.

Jag trivs med livet på alla sätt och vis. För nio år sedan träffade jag en tjej. Jag förstod direkt att hon var speciell. Vi passar bra ihop och har lite granna samma värderingar. Vi bor tillsammans här i Stockholm, vi har jobb båda två, vi har precis flyttat till ett lite större boende och för ett år sedan fick vi vårt första barn. Det är jätteroligt att ha barn och vara en familj. Jag har också mycket bra kontakt med mina föräldrar och mina syskon.

Mina syskon arbetar inom olika yrken som vårdsektorn, finansbranschen och verkstadsindustrin. Mina föräldrar bor kvar i samma bostadsområde och en av mina systrar har också bosatt sig där. Även om det idag inte är samma plats som när vi växte upp tycks det gå bra för min systers barn, hennes äldsta läser till läkare. Det hjälper att komma från en trygg familj.

Afghanistan, del 3. Får jag honom tillbaka?

Det är klart att jag var ledsen och grät när han åkte till Afghanistan, men det var inte samma hjärtslitande kaos som när han åkte till Kosovo. Då, på Kosovo-tiden, kunde jag varken ringa eller mejla till honom, men han hade tillgång till en gemensam telefon för alla på campen. Det gällde att vara hemma när han ringde och samtalet blev alltid stressat för det var jämt en massa andra som stod på kö och ville använda samma telefon. En gång sprängdes en buss och jag visste att han arbetade med just de transporterna. Jag fick reda på det via nyheterna och kunde sedan inte komma i kontakt med honom. Det var hemskt. Det fanns en telefonsvarare till vilken anhöriga kunde ringa. Det var bara genom den jag fick reda på att han inte råkat illa ut. Sedan, på nyår, ringde han och frågade om jag var hemma. Han hade åkt med en soldat som avbrutit sin tjänst och dök därför upp hemma bara så där. Det var ljuvligt. Han var bara hemma ett dygn, men det räckte. I övrigt hade han bara en ledighet hemma från Kosovo.

Försvarsmakten tar ett större ansvar för familjerna nuförtiden. Inför Afghanistan gick vi en kurs tillsammans. Den var faktiskt jättebra. Man kan också få stöd och hjälp med både praktiska och själsliga saker. Bara det att jag vetat att det finns hjälp att få har gjort att jag klarat mer på egen hand.

En stor skillnad med Afghanistan var att förra gången var jag själv. När han åkte nu hade vi ju barn. Barnen måste man ta hand om och de ger ju så mycket tillbaka. Jag var orolig för hur de skulle ta det. De var tillräckligt stora för att förstå att prata i telefon, men tillräckligt små för att inte förstå hur farligt det var. En av dem frågade,
-Finns det onda människor där?
-Jo, det gör det ju, fick vi svara.
-Då får du ta med dig en pistol så att du inte blir dödad.
Barnen grät ibland för att de saknade pappa. Vi hade ett måttband som vi klippte en bit av varje dag så att de kunde se att nu är det bara så långt kvar till dess han kommer hem. Just att man kan prata i telefon är viktigt. Men ibland blir det fördröjningar i ljudet, vilket är jobbigt så klart för då funkar inte samtalet riktigt. Man får också tänka på vad man säger så att man inte avslöjar något hemligt. Jag kan heller inte vara helt förtvivlad och gråta när vi pratar i telefonen. Det skulle utsätta honom för livsfara genom att han oroar sig för mig och tappar fokus på det han måste göra i Afghanistan. Är jag förtvivlad får jag ta det med någon annan just då och med honom senare när han kommer hem. Det händer att anhöriga blir utsatta för hot, men det har inte hänt mig. Däremot försökte någon hacka mitt facebook-konto. Då pratade jag med säkerhetsfolket och fick hjälp. Man får vara försiktig. Innan utlandstjänstgöring kollar de noga upp ens ekonomi så att man inte är en person som på grund av ekonomiska problem skulle kunna tänkas säga ja till saker i utbyte mot pengar.

När man läser om anhöriga vinklas det ofta som att de har det så väldigt svårt. Visst, det är svårt. Den där känslan när han åker iväg och man inte är säker på att man får honom tillbaka. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv som just i den stunden. Men jag känner också många som har män som åker iväg på utlandstjänst titt som tätt och precis som jag ändå tycker att det går okej. Oss som känner så hör man inte så mycket om. Kanske för att det inte är medialt intressant? När han kom hem gick det också ganska bra. Han hade ju varit i en situation där han hade en massa människor omkring sig hela tiden. När han kom hem ville han vara med mig hela tiden, han ville inte vara själv. Men jag är en person som kan behöva en stund för mig själv ibland också. Det redde ut sig efter ett tag det med. Men det där med att han är så tajt med andra på utlandstjänsten, det kan få mig att känna mig lite utanför. Jag har känt mig mer delaktig i Afghanistan. De har en blogg som man kan följa så man vet nästan precis vad de gör. Han berättar så mycket som möjligt, jag frågar så mycket som möjligt. Men ändå blir det en sak som vi inte helt och hållet kan dela.

Det som hjälpt oss är att vi pratat igenom saker och ting väldigt noga i förväg. Prata prata prata med varandra. Vi till och med skriver ned vad den andre säger och sedan läser vi tillbaka, är det så här du menar? På så sätt kan vi försäkra oss om att vi verkligen förstått varandra. Sedan måste man ordna med allt det praktiska. Man kan inte både ha mannen på utlandsuppdrag och samtidigt inte veta hur man lämnar in bilen på verkstad. Innan han åkte gjorde vi en lista med telefonnummer till allt från elektriker till snöskottningshjälp. Jag gick också ned lite i tjänst för att bättre kunna ta han om barnen och vi ordnade med städhjälp. Kan man få det praktiska att flyta orkar man också med det andra bättre. Min syster kom och bodde hos mig några dagar, då fylls man på. Jag hade också möjlighet att få barnvakt ibland för att kunna träffa vuxna vänner.

Alla de där sakerna som man pratar om och bollar med varandra, så är han inte där så att man kan göra det. Just det tycker jag har varit väldigt svårt när han är borta. Men militärer är ju inte bara borta på utlandstjänst. De är hemma och jobbar ett tag, sedan ska de gå en skola i Stockholm och veckopendlar ett år eller två. Veckopendlingen tär på förhållandet, nästan värre än utlandsuppdragen. Så är ju skilsmässor också oerhört vanliga bland militärer.

En av soldaterna som skulle ha åkt med min man till Afghanistan omkom i en olycka utanför tjänsten. Då blir man påmind om att det inte bara är i Afghanistan saker kan hända. Strax innan min man åkte blev min mamma allvarligt sjuk och sedan dog hon medan han var borta. Han kom hem till begravningen, men i tankarna var han fortfarande kvar i Afghanistan. Det blev inte bra. Jag minns att jag sade till honom att han lika gärna hade kunnat stanna kvar där borta istället för att ha kommit hem. Men man lär sig. Man lär sig att förstå varandra och att prata med varandra utan att anklaga. Man lär sig att förstå hur den andre tänker.

Jag tror också det påverkar jättemycket vad man varit med om i livet tidigare. Har man aldrig gått igenom en kris tidigare enskilt eller tillsammans, då kan jag förstå att det blir svårare. Man blir ju också tryggare med åren, men många av de som åker är så unga. Min man har frågat mig inför varje gång han åkt ut. Han kommer säkert fråga igen. Jag vet att om jag säger nej åker han inte. Det går det också. Det är viktigt att det är ett gemensamt beslut och att man vet att man har möjlighet att säga nej. En sak som jag lärt mig från det här är att jag klarar mig och är bra på att reda mig själv. Jag har gått igenom mycket, men jag klarade det och det har gjort mig starkare.

Tillsammans

Vi möttes på en resa och blev blixtförälskade i varandra. När vi hade träffats ett tag och förstod att nu börjar det här bli allvar hade vi, förutom varandra, också att ta ställning till varandras barn eftersom båda hade barn sedan tidigare relationer. Då fattade vi ett beslut att leva tillsammans med varandra och med den andres biologiska barn. För oss var det ett beslut lika starkt som för två utan barn att försöka få ett ihop. För oss blev den andre inte bara en person, utan ett paket, den andre och barnen i ett. Båda sade, ja, detta vill jag.

Vi har ett synsätt som innebär att, jag accepterar och vill att min partner också ska vara en förälder för mina biologiska barn. Eftersom vi har detta synsättet har också våra barn det synsättet. Därför får vi inte höra repliker i stil med ”du bestämmer inte över mig, för du är inte min mamma eller pappa”.

Vi tycker båda att för våra respektive biologiska barn har det blivit bättre med partnern i familjen. Min partner kan ge barnet saker som jag själv som enskild förälder inte hade klarat av och jag själv blir en bättre förälder med min partner vid min sida. Det innebär inte att vi alltid är överens som föräldrar, men det är man ju inte heller alltid med barnets biologiska förälder.

För oss är tillsammans ett ledord. Vi har inte varsitt separat liv vid sidan av familjen utan vi gillar att göra saker alla tillsammans gemensamt i familjen. Ibland när vi i familjen åkt på semester har vi till och med rest gemensamt med våra ex-partners.

I en relation kan man inte förändra den andre personen, man kan bara förändra sig själv. Men man vill gärna leva tillsammans med en person som också har den viljan. Vi har båda en stark vilja att jobba med vår relation och att förbättra vår relation. Vi tycker väldigt mycket om varandra. Vi är väldigt glada och lyckliga för vår relation och för att vi är en familj.

Jag öppnar för en möjlighet till samtal, om han eller hon vill

När det kommer in en kund i vår butik blir jag glad! Vi har en sådan där butik som ingår i en stor kedja som brukar finnas på stationer eller i gathörn och som, förutom det vanliga småbutikssortimentet, är särskilt inriktade på att sälja tidningar. Vi har ett gigantiskt utbud av tidningar och magasin. Just vår affär har dock inte ett sådant läge att det strömmar in spontankunder, utan vi känner ofta igen våra kunder.

Jag har jobbat i liknande serviceyrken i andra länder. Min erfarenhet från andra länder är att det där faller sig mer naturligt att tala med varandra, även om man inte känner varandra sedan tidigare. Det har gjort att jag tänjer lite på gränserna här hemma. Ofta försöker jag öppna upp för en möjlighet till samtal. Om en kund till exempel köper en speciell tidning kan jag fråga lite försiktigt en fråga som har en anknytning till det ämnet. Med en sådan öppning kan kunden nappa på det, om han eller hon vill. Det blir en trevlig pratstund och på det sättet ger mitt arbete mig väldigt mycket. Å andra sidan, om kunden inte känner för att prata så är frågan ställd så att det är lätt för kunden att bara hoppa över det.

Ibland kan det också vara vänligt att inte säga något. Om någon kommer in i butiken och ser väldigt ledsen ut frågar jag inte klämkäckt, vad händer ikväll då? För det kanske inte händer något kul den kvällen och den glada frågan blir istället omvänd. Jag kan heller inte säga samma hej-då fras till alla som stått i kön, eller bara säga det till vissa. Varje människa är speciell.