Vi möttes på en resa och blev blixtförälskade i varandra. När vi hade träffats ett tag och förstod att nu börjar det här bli allvar hade vi, förutom varandra, också att ta ställning till varandras barn eftersom båda hade barn sedan tidigare relationer. Då fattade vi ett beslut att leva tillsammans med varandra och med den andres biologiska barn. För oss var det ett beslut lika starkt som för två utan barn att försöka få ett ihop. För oss blev den andre inte bara en person, utan ett paket, den andre och barnen i ett. Båda sade, ja, detta vill jag.
Vi har ett synsätt som innebär att, jag accepterar och vill att min partner också ska vara en förälder för mina biologiska barn. Eftersom vi har detta synsättet har också våra barn det synsättet. Därför får vi inte höra repliker i stil med ”du bestämmer inte över mig, för du är inte min mamma eller pappa”.
Vi tycker båda att för våra respektive biologiska barn har det blivit bättre med partnern i familjen. Min partner kan ge barnet saker som jag själv som enskild förälder inte hade klarat av och jag själv blir en bättre förälder med min partner vid min sida. Det innebär inte att vi alltid är överens som föräldrar, men det är man ju inte heller alltid med barnets biologiska förälder.
För oss är tillsammans ett ledord. Vi har inte varsitt separat liv vid sidan av familjen utan vi gillar att göra saker alla tillsammans gemensamt i familjen. Ibland när vi i familjen åkt på semester har vi till och med rest gemensamt med våra ex-partners.
I en relation kan man inte förändra den andre personen, man kan bara förändra sig själv. Men man vill gärna leva tillsammans med en person som också har den viljan. Vi har båda en stark vilja att jobba med vår relation och att förbättra vår relation. Vi tycker väldigt mycket om varandra. Vi är väldigt glada och lyckliga för vår relation och för att vi är en familj.
Text och foto 