Från ett skrämmande kaos till en rolig lek

Jag heter Niclas Reimertz och är grundare och verkställande direktör i företaget SmartBear som bland annat tillverkar SoapUI, ett dataprogram som används för att testa att de kommunikationstjänster som ett datasystem exponerar mot sin omvärld fungerar korrekt. Jag har jobbat med nyutveckling i IT-branschen sedan mitten av 1990-talet.

“Det börjar bli lite trögt”, det var så man sa först när IT-krisen slog till efter sommarsemestrarna år 2000. Just då var jag inhyrd till ett annat konsultföretag som hette Minde – ett sådant där hippt bolag som hade kontorslokaler på Kungsgatan – för att hjälpa dem med sina utvecklingsprocesser. Det var så himla många nyanställda på kontoret som hade varit där i veckor utan att få vara sig någonstans att sitta, någon dator eller något uppdrag. De bara strövade omkring planlöst inne på kontoret.

På mitt företag, Mogul, där jag arbetade som strategichef hade vi bättre koll på läget. Vi märkte att det blev svårt att göra nya affärer, vi var tvungna att arbeta mycket hårdare med försäljning och kunderna krävde plötsligt att vi skulle sänka våra priser med minst 25 procent samtidigt som de började rekrytera våra konsulter. Vi visste vad vi hade för kostnader och vad vi hade i orderboken, men vi gjorde ett katastrofalt misstag. Även fast vi visste att det såg illa ut framöver ville vi verkligen inte säga upp personal. Vissa saker gick lätt, vi hade ett kontor i England som inte var välskött, det kändes nästan befriande att stänga ned det liksom en verksamhet vi hade i Finland som inte riktigt funkade. I Norge var det värre, folk blev väldigt besvikna när vi skar ner där.

Vi kunde till exempel se att om fyra månader kommer vi göra förlust, för att undvika det måste vi plocka bort tjugofem personer. Men så tänkte vi att om vi bara säger upp tjugo och kanske lyckas ta hem någon liten affär till så kanske? Egentligen borde vi sagt upp femtio på en gång, för några månader senare var det ju samma visa igen med nya förlustsiffror och ytterligare tjugofem personer att sparka. Vi i företagsledningen mådde väldigt dåligt. Många kanske tror att företagsledningen bara tittar på siffror, men vi vet precis vilka vi avskedar och känner oss väldigt skyldiga. Vi gick från 460 anställda till bara 90 innan IT-krisen var över för oss, det var en fruktansvärd tid!

Jag har gått två utbildningar, konstvetenskap och systemvetenskap. År 1997 var den tiden när företagen började etablera sig på nätet. Jag var halvvägs med systemvetarlinjen och fick en förfrågan om att jobba extra på en webbyrå. I kultursvängen som jag kommer ifrån är den allmänna uppfattningen att ingenjörer är rationella och känslokalla människor som drivs av nördiga låga detaljfokuserade saker. Det stämmer till viss del, men nästa alla ingenjörer jag känner har en enorm drivkraft i att de vill och tror att de förbättrar världen med sitt arbete. Det trodde vi också när vi byggde hemsidor åt typ Hedengrens bokhandel. Självklart gjorde man inte det, men vi upplevde att vi under den här enormt roliga tiden på slutet av 1990-talet var med och förändrade världen till någonting bättre. Mitt extrajobb på webbyrån som från början var tänkt att vara någon enstaka dag per vecka utökades snabbt till sexton timmar per dag eller ännu mer alla dagar i veckan.

Ett av de uppdrag vi gjorde på byrån var Gula Sidorna på internet. Det projektet innehöll en hel del som vi tyckte var väldigt nyskapande både för sin funktions skull, till exempel var vi först med en ordentlig kartjänst, men också på grund av sättet vi hade löst en del tekniska utmaningar. När uppdraget beställdes fanns det ett krav på lösningen att den skulle klara av en viss belastning. När vi levererade tjänsten hade vi tagit höjd för tio gånger så hög belastning, men när användarna började använda tjänsten blev belastningen hundra gånger högre än vad man räknat med från början. Då kände vi att nu bygger vi framtiden, det var jättekul!

Webbyrån som jag arbetade på kallade sig för Base8. Vi hade en timtaxa på 1400 kronor per timme och var väldigt lönsamma, inte minst för att vi jobbade så väldigt många timmar, mycket mer än vad som egentligen behövdes. Det var inte bara vi som ville förändra världen, det ville också våra kunder. Vi kan ta uppdraget med att bygga ett publiceringssystem till Svenska Dagbladets internetupplaga som exempel. Till den typen av upphandling bjöds några bolag på marknaden in att komma med ett lösnings- och prisförslag. Ofta var det stora aktörer på marknaden som Capgemini eller WM-data som var inbjudna, men så blev lilla Base8 också inbjudna som en dark horse, någon som kom med lite grejer från sidan. Vi vann ofta den typen av upphandlingar, det var så vi fick alla jobb på den tiden. Det var lite på grund av att vi var kunniga, särskilt mer kunniga än vanliga webbyråer när det gällde tyngre teknisk kompetens, men också på grund av att det gjordes så väldigt många affärer av det slaget då, det fanns helt enkelt jobb till alla.

Framtidstro och optimism är bra, men man kan ju också lägga ett lager av bondförnuft på det. Kanske var det avsaknaden av det som gjorde att IT-krisen kom? Jag minns att jag var med i utkanten av ett av de klassiska dot-com-dödsföretagen som hette Let’s buy it, ett sånt där företag som sysslar med co-shopping, det vill säga att få mängdrabatt på inköp genom att många kunder går samman i en gemensam upphandling. Deras grundidé var bra, den hade mycket väl kunnat lyckas, men de hade för höga kostnader, för dåliga lösningar, ingen koll alls på logistik och ingenstans fanns det någon som tittade på det hela med tråkmånsens ögon och frågade, kostar inte det här lite för mycket? Men det var inte bara branschens fel. Många företag var börsnoterade och från investerarnas sida fanns det ett högt tryck på att företagen skulle växa snabbt med många anställda eftersom det var så de såg en möjlighet till stor värdeutveckling. De brydde sig inte alls om ifall det var rätt personer anställda, bara det var många.

En annan faktor som jag tror medverkade till IT-krisen var att mycket av det som skapades visserligen hade värde, men det var för tidigt. Vi kunde till exempel tänka att självklart vill man ha internet i mobiltelefonen, men smartphones fanns inte ännu. Så vi skapade en så kallad wap-tjänst för Gula Sidorna som gick att använda i vissa typer av telefoner som fanns på den tiden. Wap-teknologin var klumpig och helt enkelt för dålig och oanvändbar. Vi var för snabba att tro att allt skulle funka här och nu, både för att teknikutvecklingen inte kommit tillräckligt långt, men också för att människor inte hade hunnit vänja sig vid den nya tekniken ännu. Vi kan ta köp- och säljsajten Blocket som exempel. Idag är det en jättegrej, nästan alla har någon gång köpt eller sålt något via blocket. När Blocket först kom fanns det fyra likadana sajter, varav vi hade byggt en. Vi tittade på Blocket och skrattade åt deras hemsida för att den var så rackig och ful, vad håller de på med?, tänkte vi. Men de var försiktiga, sparsamma och lyckades överleva till dess världen kom ikapp.

Konsultbolag är inte särskilt lönsamma. Egentligen vill man ha en buffert i konsultbolaget som gör att man kan ha väldigt få konsulter i uppdrag under några månaders tid utan att behöva säga upp personal. Det är flera år av vinst i företaget som behövs för att man ska kunna ha en sådan buffert. Det var ett par år när hela branschen var stukad och slickade sina sår efter krisen. Vi hade skalat ned verksamheten till en nivå när vi kunde göra en liten men stabil vinst. Vi på Mogul började efter IT-krisen allt mer arbeta med något som kallas för tjänsteorienterad arkitektur som då var ett nytt område inom IT-branschen. Bland annat gjorde vi ett stort uppdrag åt ett företag inom finanssektorn som heter Dun & Bradstreet. I arbetet med detta behövdes ett verktyg för att testa att ett delsystem kunde utbyta information med andra delar av systemet. Det fanns inget riktigt bra sådant verktyg, så min kollega Ole som jag kände ända sedan Base8-tiden, började bygga ett eget som han kallade för SoapUI. (SoapUI uttalas soop-ju-aj, bloggarens notering). Det verktyget och dess programkod som det var byggt av släppte Ole sedan gratis på internet för världen att använda som ett så kallat öppen källkodsprojekt, som innebär att alla är fria att använda programmet, men också både att se hur det är byggt och möjlighet att förändra hur det byggs eftersom källkoden till programmet följer med.

SoapUI tog allt mer av vår tid. Jag hjälpte Ole med lite hemsidor och annat som behövdes för att sprida SoapUI på nätet, medan Ole fortsatte att vidareutveckla programvaran. Snart utgjorde vårt lilla sidoprojekt en heltidstjänst som vi hanterade utöver vårt ordinarie arbete på Mogul. Vi gjorde det för att det var skoj, fast på riktigt. Till slut tänkte vi att det skulle kunna bli ett företag och pratade med Mogul och berättade för dem att vi måste sluta. Eftersom vi båda var chefer hade vi egentligen inte möjlighet att starta ett eget företag utan att först “sitta i karantän” i ett halvår. Men vi löste det som att vi successivt avvecklade oss själva från Mogul, samtidigt som Mogul blev en av delägarna i det nya bolaget och hjälpte oss med pengar och tjänster, bland annat fick vi använda deras ekonomiavdelning gratis.

När vi drivit det nya företaget med SoapUI som produkt i tre månader hade vi fortfarande inte sålt något alls. Vi hade ett krismöte och diskuterade hur länge till vi skulle kunna hålla på innan vi gav upp. Dagen efter kom första köpet, dagen efter det två till. Det vara något telekomföretag i USA som var vår första kund.

Förutom själva produkten hade vi ytterligare några idéer om hur man skulle driva ett programvaruföretag som vårat. En sak som vi tänkte, när vi startade det i mitten på 00-talet var att “som köpare i framtiden vill jag inte ha besök av en säljare”. Istället kommer företagen anamma samma beteende som privatkunder, det vill säga att de kommer att köpa saker via internet och e-handel. Vi tänkte också, vilket folk blev väldigt upprörda över då, att vi inte skulle sälja vår produkt, utan hyra ut den ett år i taget. På den tiden fanns det fortfarande en idé om att programvara var något som man köpte på en CD. Men i och med öppen källkod finns det alltid ett alternativ på marknaden som är helt gratis. Därför trodde vi att programvarupriser kommer gå mot noll. Jämförbara verktyg på marknaden kostade 10 000 dollar, men vi tog 350 dollar för vårt, vilket också är ett pris som är tillräckligt lågt för att folk gärna ska betala det när det köper på internet.

Idag är de här två sakerna självklarheter, alla gör så idag, men anledningen till att vi var tidiga med det var att vi tror på intuition. Vi såg olika tecken i tiden, kunde peka på saker hos marknaden, vi hade vår erfarenhet sedan förut, hjärnan processar alla hundratals, kanske tusentals, medvetna eller omedvetna faktorer och ger svaret i form av “intuitioner”. Jag vet att intuition just nu anses lite omodernt, men det är fortfarande så som jag fattar många av mina beslut.

Vårt företag går jättebra idag. Ett programvaruföretag som vårat kan lätt tro att produkten vi tillverkar är kärnan i företaget. Men egentligen skulle vem som helst kunna tillverka programvaran, bara vi fick sälja den. Själva sättet att sälja programvaran är, sett ur en strikt kallhamrad ekonomisk synvinkel, minst lika viktig för oss som bolag som själva produkten vi tillverkar. Vår gratisversion med öppen källkod fungerar som ett jättestort fiskenät. Det finns femton miljoner programmerare och programtestare i världen, av dem använder tio procent SoapUI. Varje gång någon av dessa IT-människor kommer till ett nytt uppdrag och ska testa något i en tjänsteorienterad arkitektur nämner de SoapUI. En sådan omnämning är värd ett par dollar i marknadsföringskostnad bara det. I slutändan har vi den professionella versionen som har ytterligare några viktiga funktioner som vi säljer till en begränsad fraktion av våra användare, men fortfarande tillräckligt stor för att vi ska kunna omsätta 240 miljoner kronor per år, trots att vi bara är femtio personer i bolaget. Det är ungefär fem gånger mer per anställd än för ett vanligt konsultbolag.

Jag har inget bra svar på vad jag ska göra härnäst. Jag vet kanske tre till sex månader framåt i tiden vad jag ska göra. Jag är otrygg när det gäller ekonomi på ett personligt plan, men inte på ett yrkesmässigt. När vi startade det här företaget, liksom när vi startade det förra, så sade vi till folk som ville börja jobba hos oss att de kunde få en låg lön, men en del av företaget och sedan hoppas på att det blev något av det. Vissa har väldigt svårt för det. Det är inte pengarna i sig som är problemet, utan pengar som en symbol för trygghet. Jag skulle vilja uppmana människor att inte söka trygghet eftersom trygghet invaggar en i ett bedrägligt lugn som gör att man inte utvecklas som människa. Man ska inte drunkna i trygghetspoolen.

Kreativitet och nytänkande finns djupt rotat i vår kultur, det ser jag tydligt när jag jämför vår situation här med omvärlden. Vi har också den välvilliga staten som på olika sätt kan skjuta till pengar och skapa ett gynnsamt läge för nystartade företag. Vi har också vårt sociala skyddsnät som gör att människor inte behöver vara helt upptagna med att få vardagen att fungera. Vi borde kunna få ut mer av det. Jag tror att ett problem för oss är att en person med visioner som tror på framtiden och på tillväxt lätt uppfattas som en dåre. Vi är också lite för ödmjuka i vår kultur och tänker för ofta, “inte kan väl lilla jag”.

Hela synen på naturvetenskap är ett problem idag eftersom den uppfattas som marginell, något för ett fåtal andra. Men samhälle, politik och företag kommer i framtiden, den nära framtiden, att helt domineras av teknik. De flesta viktiga beslut som fattas kommer vara beslut i frågor som rör teknik. Vi kan ta media som exempel. Traditionella media går idag på knäna som en följd av teknikutvecklingen. Jag tänker på Gina Dirawi som är en videobloggare och programledare för melodifestivalen, det är ju också en kvinna med väldigt mycket makt. Sara Larsson och såna där, de har fattat hur man använder tekniken. De visar just det, förstår man teknik får man makt. Men generellt sett finns det få kvinnor inom den tekniska sektorn. Det gör att jag är orlig för att kvinnors ställning kan komma att ta sju kliv tillbaka.

Här på jobbet i vårt osäkra nystartade företag, med våra erfarenheter av att gå från 5 anställda till femhundra och tillbaka till fem igen, har vi pratat om att folk är rädda för det okända, folk är rädda för kaos. Men om man inte är rädd för kaos, så kan det vara något roligt. Det är precis som vågor på en strand, de kan vara läskiga när det slår in, men när man fattar hur de funkar och ställer sig på en bräda så kan man surfa på dem. Då blir det här kaoset helt plötsligt roligt. Det kallar vi för kaossurfing, att omvandla kaos, det som är skrämmande, till en rolig lek. Istället för att bekämpa det och vara rädd för det så är det en kraft som man faktiskt kan använda sig av. Så ser jag på världen.

Tryggheten går i arv

Jag är född och uppvuxen i Örebro. Som barn bodde jag och min familj som består av mamma, pappa och sex syskon i ett bostadsområde en bit utanför själva staden. Om du googlar vårt bostadsområdes namn kommer det upp svarta rubriker idag, men på 80-talet var det en fridfull plats. Under hela min uppväxt var fotbollen viktig för mig och mina kompisar. Vi spelade i stort sett alltid fotboll, om vi bara så fick en femminutersrast i skolan. Jag hade samma lärare i hela lågstadiet från ettan till trean. När vi bytte till mellanstadiet fick vi en ny lärare som hade oss de nästkommande tre åren.

Droger och kriminalitet förekom inte under min uppväxt. Idag har barnen i samma bostadsområde en ny lek som går ut på att utlösa automatiska larm och sedan bli jagade av polisen. Den som blir tagen förlorar. Droger har blivit allt vanligare på senare år, det är en stor skillnad.

Jag är yngst i syskonskaran. För mig var det självklart att liksom mina äldre syskon välja en gymnasieutbildning som syftade vidare mot högskolestudier. På gymnasiet blandades barn från Örebros alla hörn, vissa kom utifrån landsbygden runtomkring till och med. Vi var ungefär lika allihop, och jag gör hur som helst inte skillnad på folk beroende på varifrån de kommer.

Efter gymnasiet började jag studera elektroteknik på KTH i Stockholm. Mitt första jobb blev på en datakonsultfirma. Min föreställning om konsulter var att det var äldre erfarna personer, inte unga nyutexaminerade som jag. Men jobbet har gått bra för mig och jag trivs jättebra i konsultbranschen. Mina föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare från Turkiet efter att först ha bott ett tag i Tyskland. Jag har upplevt att mitt ursprung har varit en tillgång i arbetslivet. Folk är nyfikna på mig, de kanske frågar vart jag kommer ifrån och det är lätt att börja prata om ens ursprung.

Jag trivs med livet på alla sätt och vis. För nio år sedan träffade jag en tjej. Jag förstod direkt att hon var speciell. Vi passar bra ihop och har lite granna samma värderingar. Vi bor tillsammans här i Stockholm, vi har jobb båda två, vi har precis flyttat till ett lite större boende och för ett år sedan fick vi vårt första barn. Det är jätteroligt att ha barn och vara en familj. Jag har också mycket bra kontakt med mina föräldrar och mina syskon.

Mina syskon arbetar inom olika yrken som vårdsektorn, finansbranschen och verkstadsindustrin. Mina föräldrar bor kvar i samma bostadsområde och en av mina systrar har också bosatt sig där. Även om det idag inte är samma plats som när vi växte upp tycks det gå bra för min systers barn, hennes äldsta läser till läkare. Det hjälper att komma från en trygg familj.

The only way for me as a DJ to be relevant is to focus on those who are there to dance

I became a DJ because I had friends who were working with music and I felt that I wanted to participate, rather than just hanging around, at the parties they had organized. So I just downloaded a computer program during my Christmas holidays, began to mix music, thought it was fun and soon I got myself some more serious equipment.

It is important to find good music to play. I might hear a song somewhere and then I look it up on Spotify, then I browse through related artists, or if the song is included in a compilation I listen through all the songs on that album. If any of them are good I continue to look in that direction, thus it becomes like a chain of songs that I follow.

Before a gig I’m always very nervous. I find it hard to eat and I don’t get much else done that day, but I decide on which two songs that I’ll open with to have some kind of comfort to get started. When I see that people are dancing, that they are happy and respond to what I play, the tension goes away. Then it becomes enjoyable! Afterwards, if it has gone well, I feel sheer happiness, it’s really a special feeling.

I’m not inclined to play very hard techno, the important thing is that people are dancing and that there is a lot of energy. People may have different ideas about what it means to go out, but the only way for me as a DJ to be relevant is to focus on those who are there to dance. Therefore, the question I have to ask myself is: what are the ones who want to dance looking for? It could be that I should be playing more meditative music where you dance more within yourself and social interaction doesn’t matter that much, which is very different from other times when people dance in circles and have much more contact with each other. This second kind of dancing requires a completely different type of music, might even be something that one can sing along to. Also, I can control this a bit by what music I choose to start playing.

If I would, as you asked, compare a DJ to others who perform alone before an audience, such as a stand-up comedian or an actor doing a monologue, I have a great advantage in that I don’t need to have done everything myself. Of course a comedian can borrow jokes from others, but I can have a gigantic library of songs and I do not personally have to answer for every song I play. If the audience doesn’t respond to one song, I can try another from a different genre. In that way, I’m not as exposed. But of course, it would be a pain if I tried with all my best songs and the dance floor was emptied anyway.

At first it is fun to feel a bit cool and so on, just like you asked me if it is feels like that to be a DJ, but then it probably takes something more to continue. I spend an enormous amount of time listening to music and if I didn’t think that in itself was interesting, I don’t think I would continue as a DJ.

I play at different places all the time. When I have a gig, I usually don’t know anyone there, maybe I have just emailed a bit with the organizer beforehand. It would be fun to sometimes have someone to select songs, listen to music, be nervous and do gigs together with.

I have a master in engineering. When I started as a DJ, I had a regular job and very regular routines. At that point the gigs were the only things that got me nervous, everything else in my life was safe. Some of the gigs I’ve done have been such that I’ve been on a stage and played to an audience rather than in a protected DJ booth. To dare to do that, I had to gather courage and challenge myself. Overcoming such fears is also part of what makes it fun to be a DJ. I also think it has trained me to dare to do new things, which I think contributed to the fact that I later dared to resign from my permanent job which I didn’t enjoy.

Once a little girl, maybe nine years old, came up to me and asked,
-Are you DJ for real, like Avicii?
Of course I know that there are really big DJs who have a world wide audience, but I read somewhere that Avicii does three hundred shows a year. I find it hard to believe that he really enjoys it. What I want with my DJing now is to get to play at a bit bigger festivals. Going abroad to play is also great fun. When one takes the music from here and out in the world you can really surprise the audience, and at the same time it is a greater challenge. I did it a little this summer and I would like to continue with that.

Note: If you would like to listen to the music of DJ Elena Håård, try her SoundCloud website: http://soundcloud.com/elenahaard

Enda sättet för mig som DJ att vara relevant är att fokusera på de som är där för att dansa

Jag blev DJ eftersom jag hade kompisar som höll på med musik och kände att jag ville göra något mer än att bara hänga med på fester som de fixat samtidigt som jag själv inte hade någon funktion. Jag bara laddade hem ett program till min dator när jag var julledig, började mixa, tyckte det var kul och strax skaffade jag lite mer seriös utrustning.

Det är viktigt att hitta bra musik att spela. Jag kanske hör en bra låt någonstans och sedan letar jag rätt på den på Spotify, där letar jag vidare på related artists, eller om låten ingår i en samlingsskiva lyssnar jag igenom alla låtarna på det albumet, om någon av dem är bra så kan man fortsätta att leta i den riktningen, på så vis blir det en kedja av låtar som man söker sig fram längs med.

Inför en spelning är jag alltid nervös. Jag har svårt att äta och får inte så mycket annat gjort den dagen, men jag bestämmer vilka två låtar jag ska öppna med för att ha någon slags trygghet att komma igång. Sedan brukar det släppa när jag märker att folk dansar, är glada och jag får respons från dem. Då blir det kul i stället! Efteråt, om det gått bra, känner jag mig helt lycklig, det är verkligen en speciell känsla.

Jag är inte inne på att spela väldigt hård techno, utan det viktiga är att folk dansar och att det blir mycket energi. Människor kan ha olika idéer om vad det innebär att gå ut, men det enda sättet för mig som DJ att vara relevant är att fokusera på de som är där för att dansa. I och med det blir frågan jag måste ställa mig, vad är just de som vill dansa ute efter? Det kan innebära att jag spelar mer meditativ musik där man dansar mer inne i sig själv och det inte spelar så stor roll med social interaktion, vilket skiljer sig från när folk dansar i ringar och har väldigt mycket kontakt med varandra. Då krävs en helt annan typ av mer röjig musik eller något som man kanske till och med kan sjunga med i. Samtidigt kan jag styra det där ganska mycket genom vilken musik jag väljer att börjar spela.

Om jag, som du frågade, jämför en DJ med andra som uppträder ensamma inför en publik, till exempel en ståuppkomiker eller en skådespelare som gör en monolog, har jag en stor fördel i att jag inte behöver ha gjort allting själv. Även om en komiker kan låna skämt från andra så kan jag ha ett jättebibliotek av låtar och jag behöver inte personligen stå för varje grej. Får jag ingen respons på en låt kan jag testa en annan ur en annan genre. På det sättet är jag inte lika utsatt. Men det är klart att det skulle vara jobbigt om jag försökte med alla mina bästa låtar och dansgolvet ändå tömdes.

I början är det väldigt roligt att känna sig lite cool och så där, precis som du frågade mig om ifall det känns så när man är en DJ, men sedan måste det nog till något mer för att man ska fortsätta. Jag lägger ner ofantligt mycket tid på att lyssna på musik och om jag inte tyckte att det i sig självt var intressant skulle jag inte orka fortsätta som DJ.

Jag spelar hela tiden på olika ställen. När jag gör en spelning känner jag oftast ingen annan som är där, jag kanske bara har mejlat lite med arrangören innan. Det skulle vara roligt att ha någon att välja låtar, lyssna på musik, vara nervös tillsammans med och göra spelningarna ihop med.

Jag är civilingenjör. När jag började som DJ hade jag ett vanligt jobb och väldigt fasta rutiner. Då var spelningarna det enda som jag blev nervös för, allt annat i mitt liv var tryggt. Några av de spelningarna jag gjort har varit sådana att jag stått på en scen och spelat inför en publik istället för i ett skyddat DJ-bås. För att våga göra det var jag tvungen att ta mod till mig och utmana mig själv. Att övervinna sådana rädslor är också en del av vad som gör det roligt att vara en DJ. Jag tror också att jag genom det fick träna mig på att våga göra nya saker, vilket jag tror bidrog till att jag vågade säga upp mig från mitt fasta arbete som jag inte trivdes på.

Det var en liten tjej, kanske nio år, som kom fram till mig och frågade,
-Är du DJ på riktigt, som Avicii?
Det är klart att jag vet om att det finns riktigt stora DJs som har en världspublik, men jag läste någonstans att Avicii gör trehundra spelningar per år. Jag har svårt att tro att han verkligen tycker att det är roligt. Det jag vill med DJandet framöver är att försöka spela på lite större festivaler. Att åka utomlands och spela är också väldigt roligt. När man tar med sig musik härifrån och ut i världen kan man verkligen överraska danspubliken, samtidigt som det är en större utmaning. Jag gjorde det lite granna i somras och det vill jag gärna fortsätta att utveckla.

Vill du lyssna på DJ Elena Håårds musik kan du prova hennes hemsida på Soundloud som finns på adressen http://soundcloud.com/elenahaard

Vad skulle du göra, om du inte var rädd för något? Del 3

Jag tror att både jag själv och alla andra hålls tillbaka av rädslor hela tiden. Om jag inte var rädd för något skulle jag visa mer känslor och jag skulle också vilja få andra människor att känna mer.

Vad skulle du göra, om du inte var rädd för något? Del 2

Jag upprörs över mäns våld mot kvinnor. Jag skulle vilja engagera mig i den frågan, delta i den offentliga debatten och tydligt ta ställning mot våldet. Samtidigt kan jag se hur andra kvinnor som gjort just det utsätts för till exempel hot och trakasserier. Rädslan för vad som skulle kunna hända mig håller mig tillbaka. Om jag inte var rädd för någonting skulle jag agera annorlunda på det området.

Vad skulle du göra, om du inte var rädd för något? Del 1

Jag är intresserad av sömnad. Jag skulle vilja utveckla den sidan av mig själv och satsa på en kreativ karriär inom modebranschen. Samtidigt har jag ju mitt arbete och den ekonomiska trygghet som det ger. Vore jag inte rädd för någonting alls skulle jag kanske försöka sluta på mitt jobb och satsa på sömnad fullt ut.

Jag är också en person som oroar mig för vad folk ska tycka om mig. Det spelar in i allt från hur och med vilka jag umgås, till hur jag klär mig. Kanske, om jag vågade göra lite mer som jag vill själv, att jag skulle ändra på sådana saker. Jag tänker på det ibland, att bli omtyckt för den man är, istället för den man försöker vara.

Vad pratade ni om precis nyss? Del 6.

Vi pratade om hur vi gör när vi hanterar olika typer av killar.

Vad pratade ni om precis nyss? Del 5.

Vi funderade på om vi skulle sjukanmäla oss för att slippa kvällens spelning. Vi går i en musikklass och ska ge en konsert tillsammans med våra andra klasskamrater i kväll. Men vi är så trötta och kände inte att vi riktigt orkade. Å andra sidan kan vi inte svika våra klasskompisar, så nu ska vi göra det i alla fall. Vi ska spela en av våra egna låtar, det kommer bli kul.

Vad pratade ni om precis nyss? Del 4.

Vi pratade om två kompisar vi har. De har plötsligt och utan någon som helst förklaring slutat höra av sig. Vi har skickat några SMS och lite såna där saker, men vi får inga svar. Vi funderar på om vi gjort något fel som gör att de inte vill prata med oss mer.