Vad pratade ni om precis nyss? Del 3.

Precis nyss pratade om träningskläder. Innan dess snackade vi om vem vi skulle vilja träffa om vi hade fått åka bakåt i tiden och möta en historisk person. Alla fick välja var sin. Jag hade valt Charles Darwin, säger killen i långärmad tröja. Djingis khan, säger killen i vit t-tröja. Nicholas Winton (som räddade judiska barn under andra världskriget), säger killen i svart t-tröja. Familjen Rothschild (en mycket förmögen familj verksam inom bankväsendet som bland annat lånade ut pengar till länder under världskrigen), säger killen i blå skjorta.

Vad pratade ni om precis nyss? Del 2.

Vi pratade om hur vi ska klä ut oss till Halloween

Vad pratade ni om precis nyss? Del 1.

Vi pratade om livet. Om man ska flytta från stan, byta jobb, bilda familj. Vi funderade på hur man ska göra för att känna sig stimulerad i sin vardag.

Jag är inte rädd för någonting, utom ensamhet

När jag var 12 år satt jag på en häst och tänkte; det är alldeles för dyrt att rida, jag kommer inte att kunna fortsätta med det. Jag tittade upp mot himlen och plötsligt bestämde jag mig, jag ska bli astronaut. Men astronaut är också ett omöjligt mål, så jag ändrade mig och ville bli pilot istället. Dessutom verkar astronaut lite tråkigt, jag ville flyga, inte hålla på med typ forskning om månstenar.

Jag höll fast vid mina flygdrömmar genom alla år. När jag var 16 år var jag på flygläger och fick flyga flygplan. Jag gick flygtekniskt gymnasium. Efter gymnasiet jobbade jag massor i butik för att försöka spara ihop pengar till en pilotutbildning som kostar ungefär en miljon kronor. Till slut fick jag dock en plats på Sveriges då enda kostnadsfria pilotutbildning och där går jag nu. När jag är klar med den kan jag få jobb som trafikpilot, men troligtvis inte på en gång. Det realistiska framtidsscenariot är att jag blir arbetslös efter utbildningen och kommer få försöka ta alla möjliga andra chanser att flyga för att få ihop flygtimmar. Men jag har mitt mål och jag håller fast vid det.

Det händer väldigt mycket i ett flygplan och man måste hålla reda på massor av saker samtidigt som man flyger själva flygplanet. För att klara det måste man vara lugn och kunna jobba koncentrerat även i stressiga situationer. Sådan är jag också privat. Jag minns en gång när jag var på stan och en person kollapsade. Jag tog hand om personen och såg till att tillkalla ambulans, medan alla andra stod chockade runtomkring och inte viste vad de skulle göra. Jag oroar mig inte för någonting, jag är lugn på nya platser, jag kan sova vart som helst, jag är trygg i sociala sammanhang, jag får inte resfeber och andra såna saker. Jag är heller inte rädd för att hoppa fallskärm eller liknande.

Jag är egentligen inte rädd för någonting, förutom ensamhet. Utan stöd från vänner och familj har jag nog svårt att hålla humöret uppe. Att prata med personer i min omgivning om allt möjligt mellan himmel och jord är en mänsklig del i mig som jag inte kan vara utan. Det skrämmer mig att vara själv, att inte kunna dela med mig av min vardag när det gäller både bra och dåliga saker. För i slutändan är vi ändå individer som vill leva i grupp och som vill prata med varandra, vill dela med oss av vår vardag och lyssna på medmänniskans vardag. Att vara en del av en familj, med både släkt och vänner är det som ger mig mest lugn och stöd här i livet, därav är ensamhet det som skrämmer mig allra mest.

Jag är där för att mina läsare ska få veta någonting!

Mattias: Välkommen till intervjun.
Lena: Tack så mycket.
Mattias: Ska du först berätta vem du är?
Lena: Jag heter Lena Mellin. Jag är politisk kommentator och ställföreträdande ansvarig utgivare för Aftonbladet.
Mattias: Nu är det en stor demokratisk process igång med val till Riksdagen och till EU,
Lena: och till kommuner, landsting och regioner.
Mattias: Vilka frågor tycker ni som journalister på Aftonbladet är viktigast i valet?
Lena: De frågor som väljarna tycker är viktigast är jobben, ekonomin, välfärden och skolan. Det kommer vi lägga mycket fokus på. En fråga som partierna tycker är väldigt viktig, framförallt Alliansen, är ju regeringsfrågan. Den kommer vi också ägna ganska mycket utrymme åt.
Mattias: Har du hört talas om begreppet asymmetrisk demobilisering?
Lena: Nej.
Mattias: Det går ut på att om oppositionen lägger ett förslag så lägger regeringen snabbt ett nästan likadant förslag. En taktik som går ut på att göra politiken tråkig och otydlig i syfte att få oppositionens väljare att inte gå och rösta, snarare än att få sina egna väljare att gå och rösta.
Lena: Alltså triangulering, som den där metoden också kallas för, är ju väldigt vanlig i politiken och det är klart att vi skriver ju om det då. Vi talar om när någon kopierar någon annans förslag.
Mattias: Hur är maktförhållandet mellan journalister och politiker?
Lena: Jag tycker det är en fullkomligt ointressant fråga. Jag är ju inte där för att visa någon makt i förhållande till politikerna utan det är ju för att mina läsare och tittare ska få veta någonting.
Mattias: Men jag tänker, om man tar en komplicerad politisk fråga, så måste man ju ha kunskap för att kunna ställa relevanta frågor.
Lena: Absolut.
Mattias: Känner du att ni från medias sida har de kunskaper och resurser ni behöver för att kunna göra det?
Lena: Jag kan inte svara för media i allmänhet, men jag kan svara för mig och Aftonbladet, och jag har tillräckliga kunskaper.
Mattias: Du känner dig inte i ett kunskapsunderläge jämfört med politikerna?
Lena: Nej, tvärt om.
Mattias: Tack så mycket för intervjun.
Lena: Tack själv.

Varje gång man ställer sig på en skateboard är speciell

Jag kommer från Brasilien. Jag träffade en svensk tjej och nu bor jag här med henne och jobbar i en skateboardaffär. Varje gång man ställer sig på en skateboard är speciell. Det spelar ingen roll om du gör det för första gången eller om du skejtat i tio år, själva känslan ändå alltid unik. Varje gång! Skejtare har en gemenskap som är universell. Alla skejtare vet vad som gäller och vad som är på gång. Bland andra skejtare känner man sig alltid hemma, oavsett varit i världen man åker.

Fest, jobb, skola

Mattias: Jag är nyfiken på Stockholms partyelit, vet ni var de är någonstans?
Hon: Stureplan!
Mattias: Men jag kom just därifrån, jag såg inga?
Hon: Det är ju torsdag, de är bara ute på onsdagar och på helgerna.
Mattias: Det låter lite lamt, jag trodde de var ute jämt?
Hon: Stockholm är inte tillräckligt stort. Men vi håller igång, vi har studentskiva. Vi kommer vara ute till klockan fem och vid sju går vi upp och går till skolan igen. Så är det ofta. En bra kväll ute är när man är med sina kompisar, dansar, dricker drinkar och så där. Vi snackar inte om några djupare grejer när vi festar.
Han: En bra kväll är om man får hångla lite. En dålig kväll är om det händer något knas…
Hon: …eller om man blir utslängd. Vakterna är jättehårda, råkar man till exempel snubbla på en mattkant tror de att man är för full och så blir man utslängd.

Mattias: Borde ni inte läsa läxor istället?
Hon: Jag har toppbetyd i skolan!
Han: Jag har inte det, men jag är smart och skrev bra på högskoleprovet istället. Att plugga är slöseri med tid eftersom de har gjort om betygssystemet. Nu är inte Mvg högsta betyg längre utan A. Men att få A är väldigt mycket svårare än att få Mvg. Därför är det just nu lättare att skriva bra på högskoleprovet och komma in på universitetet den vägen istället för att lägga en massa tid på att plugga i skolan. Folk är rätt sura på Jan Björklund för det där.

Han: Efter gymnasiet ska vi läsa vidare. Vi läser en ekonomisk inriktning på gymnasiet och det är också det området vi kommer plugga vidare inom på universitetet.
Hon: Men det gäller att hitta rätt utbildning. Det värsta som kan hända är om man kommer snett på universitetet och läser någon dålig utbildning istället för den rätta.

Han: Skolan är inte så viktig. Det är viktigare att jobba. Viktigast är att festa.
Mattias: Får jag skriva det på min blogg?
Hon: Ja. Vad heter bloggen?
Mattias. Text och foto. Men hur har ni råd med det här?
Han: Det är pengarna vi tjänar på våra jobb vi använder till att betala för det här.
Hon: Man ser ju nästan ned på dem som inte har något jobb samtidigt som skolan. Vi har båda jobb som ekonomiassistenter på olika företag.

Hon: Jag vill jobba med ekonomi när jag blir stor. Jag har också funderat på att bli mäklare och sälja dyra lägenheter. Många drömmer om att bo och jobba i New York eller Los Angeles. Men det är ju inte helt realistiskt för alla.
Han: Jag ska också jobba med ekonomi hade jag tänkt. Om allt annat fallerar kan jag alltid ta över mammas och pappas företag.

Afghanistan, 5:e och sista delen. Varför är det ingen som vet hur man löser problemen?

I det här avslutande inlägget i serien om Afghanistan berättar jag, Mattias som driver den här bloggen, själv i en videoblogg om mina egna intryck jag fått när jag gjort intervjuerna och läst in mig lite granna på ämnet. Filmen är hela 30 minuter lång, vilket återspeglar att Afghanistan väcker många tankar.

I slutet av filmen drar jag min slutsats av tiden med afghanistantemat i bloggen. Det är en slutsats som inte är ett konstaterande utan istället en ny fråga. Katastrofen i Afghanistan är inte en naturkatastrof som jordbävningar eller översvämningar utan en katastrof helt och hållet skapad av människor. Därför borde den också gå att lösa av människor. Det är det som är så konstigt! Varför är det ingen som vet hur man gör för att lösa konflikten? Varför finns det ingen, i hela världen, som vet hur man gör det? Vad är det i den mänskliga naturen som gör oss oförmögna att lösa våra egna problem?

I filmen gör jag några referenser, de viktigaste listar jag här:
Dokumentärer om Afghanistan från Svensk, Norsk och Finsk TV finns upplagda på youtube på många ställen, bland annat här: www.youtube.com/user/Metziker
Därifrån är filmklippet från norsk TV hämtat liksom citatet från en soldat jag läste upp mot slutet i min film.

Intervju med Ahmed Rashid, författaren till en av böckerna som omnämns i videobloggen. www.youtube.com/watch?v=–4QyWne7Bc

Johanne Hildebrandts bok Krigare finns på bibliotek, i bokhandeln, men också att ladda ned som gratis e-bok härifrån: http://cornucopia.cornubot.se/2013/12/gratis-julklapp-fran-johanne.html

Wilhelm Agrells bok som omnämns i filmen heter; Ett krig här och nu, Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Den finn spå bibliotek, i bokhandeln eller direkt från förlaget.

Artikeln av Terese Cristiansson i tidningen Expressen som omnämns i videobloggen:
http://www.expressen.se/nyheter/sparen-efter-de-svenska-soldaterna
Den ackompanjeras av en mycket bra video också.

USA:s tidigare försvarsminister Robert M Gates bok som omnämns i videobloggen heter Duty: Memoirs of a Secretary at War.

Afghanistan, del 4. Jag är mer optimistisk om Afghanistans framtid än många andra

Scroll down or click here for an English translation

Jag heter Urban Ahlin och är socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson.

Riksdagens arbete med den svenska insatsen i Afghanistan skiljer sig från andra politiska frågor. När det gäller till exempel a-kassa, sjukvård eller hur vi bäst ska bekämpa arbetslösheten vill partierna tycka olika och vinna väljare. När det gäller internationella insatser är det precis tvärt om, där vill man ha ett så brett stöd som möjligt i Sveriges riksdag. I Sverige har vi dessutom en lagstiftning som säger att om väpnade soldater ska skickas utomlands så måste det vara riksdagen som tar det beslutet. Det skiljer sig från många andra europeiska länder där regeringen själv kan fatta ett sådant beslut. Hade vi socialdemokrater varit emot insatsen hade regeringen aldrig föreslagit att skicka soldater utomlands, eftersom det skulle ha varit för riskabelt att stå med ansvaret på egen hand. Därför utgår alla från att vi ska hitta en lösning som vi gemensamt är överens om. Arbetet om Afghanistan har bedrivits lugnt och sansat. Någon häftigare ordväxling förekommer aldrig, med undantag av när det är debatt i kammaren när de två små – och för insatsen betydelselösa – partierna som är emot insatsen vill markera det för media. Sveriges riksdag är en lugn riksdag där vi talar och samarbetar med varandra. Jag kommer bra överens med Carl Bildt i de här frågorna och jag kan gå ut och äta en pizza tillsammans med en folkpartist vilken dag som helst. Personer som inte klarar av att se skillnad på person och sak har inget i riksdagen att göra.

Jag tycker absolut att de politiska beslut som fattats under de här åren angående Afghanistaninsatsen har varit väl underbyggda. Vi har haft dragningar från Svenska Afghanistankommittén, biståndsorganisationer som jobbat i Afghanistan, afghaner själva har varit här, vi har talat med försvarsmakten, utrikesdepartementet och alla möjliga olika sakkunniga som pratat om situationen och vad som behöver göras. Själv har jag varit i Afghanistan några gånger och besökt både Kabul och Mazar-e Sharif, åkt runt och pratat med folk, med politiker och med våra egna trupper. Jag tycker därför att vi har haft en fullständig bild av hur det sett ut. Det har framförts kritik i media som går ut på att riksdagen skulle ha varit omedveten om det så kallade COIN-konceptet, det vill säga den upptrappning av insatsen år 2009 där man mer aktivt pressade upprorsmän. Så var det helt enkelt inte, vi hade full information och visste precis vad som pågick. Själv var jag dessutom i Afghanistan tillsammans med Mona Sahlin precis när det var aktuellt och det enda det handlade om då var COIN (counter-insurgency), så det var absolut saker vi kände till.

För mig som kommer från Mariestad i Skaraborg har det känts dubbelt att arbeta med Afghanistan. Hemma har mina barn en kompis vars ena förälder är militär och har tjänstgjort i Afghanistan. När regeringen utformar en proposition diskuterar de den med oss socialdemokrater först. Därför har just jag och Carl Bildt stort inflytande över insatsen. Jag har tyckt att det har känts som en väldigt ansvarsfylld uppgift, måste jag säga, för att sanningen är ju den att jag är med och förhandlar och tar beslut om att skicka ut svenska soldater i utlandet och en del av dem dör i det uppdraget. Det måste man vara medveten om, att det är ett farligt uppdrag man skickar ut folk på och det är vi som riksdagsledamöter ansvariga för.

Ibland när det gäller Afghanistan kan man få en känsla av att man blir inledd i något som styrs av andra krafter. Om man tar vårt område i Mazar-e Sharif så finns det ju en väldigt stark guvernör där som heter Atta Muhammad Nur. Han var krigsherre i den Norra Alliansen som bekämpade talibanerna. Det är klart att han känner ju till mycket mer om situationen än vad vår militär någonsin kommer göra. Dilemmat att man ibland inte vet, vems intressen företräder jag nu? Man kan bli inlurad i saker där man känner, gör jag något bra för landet nu, eller göra jag någonting som bara guvernör Atta Muhammad Nur tycker är bra? Det där har varit känsligt för oss. Det är därför vi har haft väldigt mycket underrättelseverksamhet och försökt förstå vad det egentligen är som pågår.

I början gick uppdraget ut på att skydda Kabul och det närmaste området för att förhindra terrorattacker mot presidenten och den nya afghanska statsapparaten. Så småningom utökades uppdraget för att statsapparaten också skulle nå ut i landet. Efter ett tag blev motståndsfickorna ett allt större problem. Det var då man satte in COIN som till en början framstod som ganska misslyckat. När insatsen störde motståndsfickorna blev det en reaktion som initialt kunde vara större än om man inte gjort något alls. Under ett visst stadium kändes det som om problemen bara blev större ju mer man försökte göra något åt dem. Men där skulle jag ändå vilja säga att till slut gav det resultat. Den afghanska armén blev starkare och fler insatser gjordes av afghanerna själva istället för av utländska trupper. Det hade faktiskt effekt för att trycka tillbaka problemen med upprorsmännen. Det i sin tur har gjort att vi kan lämna, vilket också var vårt syfte.

Jag har ingen aning om hur det ska gå för Afghanistan på fem års sikt, men jag är mer optimistisk än många andra. Jag tror att det finns en chans att den afghanska regeringen klarar av att hantera situationen. Gör de inte det och talibanerna kommer tillbaka är likväl mitt svar att det fanns inget annat alternativ för det internationella samfundet. Vi såg ju vad som hände med Afghanistan när ingen brydde sig om det, när samhället rasade samman och talibanerna tog över makten med alla övergrepp och förbrytelser som följde av det. Lägg därtill att talibanerna lät al-Qaida finnas i landet och arbetade tillsammans med dem. Al-Qaida var en organisation med kapacitet att utföra terrorattentat med en global räckvidd, som till exempel 11:e september. Vi har varit tvungna att göra någonting. Men det är klart att jag har funderat många gånger på om det varit rätt strategi, gör vi rätt saker, har vi rätt storlek på personalstyrkan där, ska vi ha en annan attityd, eller hur ska balansen vara mellan bistånd och militär insats? Det finns massor av sådana överväganden som har gjorts hela tiden som jag naturligtvis har grubblat på. Ibland blir jag lite frustrerad över att det verkar som att en del tror att vi har varit i Afghanistan för att göra landet till något slags västerländskt land. Det är ett land med en fruktansvärt våldsam historia, många etniska konflikter och fattigdomen är grym. För väldigt många bönder i Afghanistan är narkotikaodlingen enda sättet att överleva. Det är naturligtvis jättelätt att åka in som journalist efteråt och se att det pågår oroligheter, att människor dödas eller att någonting sker. Men så kommer det se ut i Afghanistan lång tid framöver. Det visste alla politiker redan från början av insatsen, men vi kände oss ändå tvungna att göra någonting.

Som jag ser det behövs det militära skyddet för att biståndet ska fungera. Frågan är dock omtvistad, vissa biståndsarbetare håller med, andra inte. Så fort västerländska biståndsorganisationer, soldater och diplomater kommer till sådana här områden, så kommer de också med väldigt mycket pengar. Utlänningarna går på restaurang, diplomater kanske har ett hembiträde, allt detta leder till stora frustrationer i det afghanska samhället. Den familj som har turen att kunna servera dig mat eller städa hemma hos dig tjänar pengar, medan grannen blir sur. Fokus bland afghanerna blir att försöka få pengar ur dem som är här. Samma problem finns också i andra fattiga länder där västerlänningar försöker göra en insats. Det är det lilla problemet. Det stora problemet är alla de pengar vi har slussat in till Afghanistan för att göra saker, bygga vägar eller bygga skolor. De har till stor del försvunnit i ett svart hål av korruption. Jag tog del av en amerikansk undersökning som visade att typ var fjärde biståndsdollar bara var försvunnen. Man kunde inte hitta ett spår av den. En fjärdedel till kunde man hitta spår av, men hade inte gjort någon som helst nytta. Som jag ser det är inte talibanerna det största problemet, det går kanske att integrera dem i samhället. Om man däremot inte får bort korruptionen från den afghanska statsapparaten finns det inte en chans att Afghanistan överlever som en fungerande samhällsbyggnad.

English translation
This is an English translation of the interview with Urban Ahlin who is the foreign policy spokesperson for the social democratic party of Sweden. (He is also potentially the next foreign minister in Sweden after the elections later this year, so this is a good time to get to know him a bit. In this interview he talks about how Sweden has handled the ISAF mission in Afghanistan from a politicians point of view. He also talks about the future of Afghanistan and discuss weather or not the mission was worth the efforts. The social democratic party is currently in opposition in Sweden.)

The parliamentary work with the Swedish ISAF military mission in Afghanistan is different from other political issues. When it comes to for example health care, or how best to combat unemployment the political parties wants to be clearly different and win voters. International operations is the exact opposite, then we want to have as wide support as possible in the Swedish parliament. In addition to that we have a law in Sweden that states that if armed soldiers are to be sent abroad, it must be the parliament that makes the decision to do so. That differs from many other European countries where the cabinet itself can make such a decision. If the social democratic party had been against the ISAF mission then the government would never suggest sending troops abroad, as it would have been too risky to stand with the responsibility on their own. Therefore everybody wants to find a solution that we all can agree on in the parliament. The parliamentary work on Afghanistan has been conducted calmly, except when it’s debate in the assembly hall when the two small – and in this context irrelevant – parties who oppose the ISAF operation want to mark that to the media. The Swedish parliament is a quiet and peaceful parliament where we talk and focus on collaboration. I get along well with Swedish foreign minister Carl Bildt in these issues and I can go out and eat a pizza with a member of the liberal party any day. Persons who are unable to distinguish between person and politics should not be in the parliament.

I definitely think that the political decisions made over the years regarding Afghanistan have been based on a solid ground of knowledge. We have had briefings from the Swedish Committee for Afghanistan, aid organizations working in Afghanistan, Afghans themselves have been here, we’ve talked to the armed forces, the state department and all sorts of different experts who have talked about the situation and what needs to be done. I have been in Afghanistan a few times myself and visited both Kabul and Mazar-e Sharif, talked to people, politicians and our own troops. I think we’ve had a clear picture. The parliament have been criticized in the Swedish media for not making well informed decisions regarding the so-called COIN concept, that is the escalation of the ISAF mission in 2009 in which the military forces more actively pressured insurgents. That was simply not the case, we had full information and knew exactly what was going on. I was in Afghanistan together with Mona Sahlin* just at that time and COIN (counter-insurgency) was very much in focus then, so COIN was definitely something we were fully aware of.
(*Mona Sahlin was at the time the leader of the social democratic party and former deputy prime minister among other various ministerial posts from 1990 to 2006)

For me, coming from Mariestad as small town in rural Sweden it has been mixed feelings working with Afghanistan. At home a parent to one of my kid’s friends is in the military and has served in Afghanistan. When the government form a bill they discuss it with the social democrats first. Thus, me and foreign minister Carl Bildt have a great influence over the Swedish part of the ISAF operation. That has been a task that I felt came with great responsibility. I make decisions on sending Swedish troops abroad and some of them die in that mission. It is a dangerous mission and we are responsible for the soldiers.

Sometimes in Afghanistan one can get a feeling of being trapped in something that is controlled by other forces. In Mazar-e Sharif where the Swedish armed forces operate, there is a governor called Atta Muhammad Nur. He is a former commander of the Northern Alliance that fought the Taliban. He knows much more about the situation than our military will ever do. The dilemma is that sometimes it is not clear, whose interests do I represent now? One starts to wonder, am I doing something good for the country now, or am I doing something that only governor Atta Muhammad Nur thinks is good? That has been a bit of problem to us. That’s why we’ve gathered a lot of intelligence and tried to understand what’s really going on.

In the beginning our mission was to take part in the protection of Kabul and the immediate surroundings to prevent terrorist attacks against the president and the new Afghan state government. After a while the mission was extended as the government needed to reach out into the country. After a while pockets of resistance became a growing concern. That’s when the counter-insurgency operations started, which initially appeared to be quite unsuccessful. When the armed forces disturbed the pockets of resistance, there was a reaction from the insurgents that initially could be greater than if we had done nothing at all. During a certain stage it felt as if the problems just got bigger the more we tried to do something about them. But I would like to say that finally the results came. The Afghan army became stronger and more missions were carried out by the Afghans themselves rather than by foreign troops. Finally COIN reduced the problems with the insurgents. This in turn allows us to withdraw, which also was our goal in the first place.

I have no idea about what the situation in Afghanistan is going to be like in let’s say five years, but I am more optimistic than many others. I think there is a chance that the Afghan government can handle the situation. If not and the Taliban returns, my answer is still that there was no other option for the international community. We all remember what happened to Afghanistan when nobody cared about it, when society collapsed and the Taliban took power with all the abuses and crimes that followed. In addition the Taliban allowed al-Qaeda in the country and cooperated with them. Al-Qaeda was an organization with the capacity to carry out terrorist attacks with a global reach, such as the September 11 attacks. We had to do something. But many times I have had doubts about if we had the right strategy, were we doing the right things, did we have enough soldiers, should we have a different attitude, or did we have the right balance between aid and military force? Those are all things that I’ve been thinking about a lot. Sometimes I get a little frustrated that it seems that some believe that we have been in Afghanistan to make the country into some sort of Western country. It is a country with a very violent history, many ethnic conflicts and the poverty is severe. For many farmers in Afghanistan, growing drugs is the only way to survive. Then of course it is a simple task to go in as a journalist afterwards and see that the situation is still unstable, people are being killed or something happens. It will look like that in Afghanistan for a long time to come. All the politicians were aware of that from the start of the operation, but despite that we felt we had to do something.

As I see it, military protection is necessary for the aid to work. However, the question is not clear, some aid workers agree, others do not. As soon as Western aid organizations, soldiers and diplomats come to areas such as this, they also come with lots of money. Foreigners go to a restaurant, diplomats might have a maid, all this leads to frustrations in the Afghan society. The family who are fortunate enough to be able to serve you food or cleaning your home will make money, while the neighbour feels set aside. Focus among the Afghans shifts towards trying to get money out of the foreigners. The same problem exists also in other poor countries where westerners are trying to help. That’s the little problem. The big problem is all the money we have shipped into Afghanistan to do things, build roads or build schools. They have largely disappeared into a black hole of corruption. An American study showed that something like every four aid dollar just disappeared. You could not find a trace of it. Yet another 25% could be traced, but had not done any good what so ever. As I see it the Taliban is not the biggest problem, it may be possible to integrate them into the society. But if the problems with the corruption can’t be solved, Afghanistan has no chance of surviving.

Afghanistan, del 3. Får jag honom tillbaka?

Det är klart att jag var ledsen och grät när han åkte till Afghanistan, men det var inte samma hjärtslitande kaos som när han åkte till Kosovo. Då, på Kosovo-tiden, kunde jag varken ringa eller mejla till honom, men han hade tillgång till en gemensam telefon för alla på campen. Det gällde att vara hemma när han ringde och samtalet blev alltid stressat för det var jämt en massa andra som stod på kö och ville använda samma telefon. En gång sprängdes en buss och jag visste att han arbetade med just de transporterna. Jag fick reda på det via nyheterna och kunde sedan inte komma i kontakt med honom. Det var hemskt. Det fanns en telefonsvarare till vilken anhöriga kunde ringa. Det var bara genom den jag fick reda på att han inte råkat illa ut. Sedan, på nyår, ringde han och frågade om jag var hemma. Han hade åkt med en soldat som avbrutit sin tjänst och dök därför upp hemma bara så där. Det var ljuvligt. Han var bara hemma ett dygn, men det räckte. I övrigt hade han bara en ledighet hemma från Kosovo.

Försvarsmakten tar ett större ansvar för familjerna nuförtiden. Inför Afghanistan gick vi en kurs tillsammans. Den var faktiskt jättebra. Man kan också få stöd och hjälp med både praktiska och själsliga saker. Bara det att jag vetat att det finns hjälp att få har gjort att jag klarat mer på egen hand.

En stor skillnad med Afghanistan var att förra gången var jag själv. När han åkte nu hade vi ju barn. Barnen måste man ta hand om och de ger ju så mycket tillbaka. Jag var orolig för hur de skulle ta det. De var tillräckligt stora för att förstå att prata i telefon, men tillräckligt små för att inte förstå hur farligt det var. En av dem frågade,
-Finns det onda människor där?
-Jo, det gör det ju, fick vi svara.
-Då får du ta med dig en pistol så att du inte blir dödad.
Barnen grät ibland för att de saknade pappa. Vi hade ett måttband som vi klippte en bit av varje dag så att de kunde se att nu är det bara så långt kvar till dess han kommer hem. Just att man kan prata i telefon är viktigt. Men ibland blir det fördröjningar i ljudet, vilket är jobbigt så klart för då funkar inte samtalet riktigt. Man får också tänka på vad man säger så att man inte avslöjar något hemligt. Jag kan heller inte vara helt förtvivlad och gråta när vi pratar i telefonen. Det skulle utsätta honom för livsfara genom att han oroar sig för mig och tappar fokus på det han måste göra i Afghanistan. Är jag förtvivlad får jag ta det med någon annan just då och med honom senare när han kommer hem. Det händer att anhöriga blir utsatta för hot, men det har inte hänt mig. Däremot försökte någon hacka mitt facebook-konto. Då pratade jag med säkerhetsfolket och fick hjälp. Man får vara försiktig. Innan utlandstjänstgöring kollar de noga upp ens ekonomi så att man inte är en person som på grund av ekonomiska problem skulle kunna tänkas säga ja till saker i utbyte mot pengar.

När man läser om anhöriga vinklas det ofta som att de har det så väldigt svårt. Visst, det är svårt. Den där känslan när han åker iväg och man inte är säker på att man får honom tillbaka. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv som just i den stunden. Men jag känner också många som har män som åker iväg på utlandstjänst titt som tätt och precis som jag ändå tycker att det går okej. Oss som känner så hör man inte så mycket om. Kanske för att det inte är medialt intressant? När han kom hem gick det också ganska bra. Han hade ju varit i en situation där han hade en massa människor omkring sig hela tiden. När han kom hem ville han vara med mig hela tiden, han ville inte vara själv. Men jag är en person som kan behöva en stund för mig själv ibland också. Det redde ut sig efter ett tag det med. Men det där med att han är så tajt med andra på utlandstjänsten, det kan få mig att känna mig lite utanför. Jag har känt mig mer delaktig i Afghanistan. De har en blogg som man kan följa så man vet nästan precis vad de gör. Han berättar så mycket som möjligt, jag frågar så mycket som möjligt. Men ändå blir det en sak som vi inte helt och hållet kan dela.

Det som hjälpt oss är att vi pratat igenom saker och ting väldigt noga i förväg. Prata prata prata med varandra. Vi till och med skriver ned vad den andre säger och sedan läser vi tillbaka, är det så här du menar? På så sätt kan vi försäkra oss om att vi verkligen förstått varandra. Sedan måste man ordna med allt det praktiska. Man kan inte både ha mannen på utlandsuppdrag och samtidigt inte veta hur man lämnar in bilen på verkstad. Innan han åkte gjorde vi en lista med telefonnummer till allt från elektriker till snöskottningshjälp. Jag gick också ned lite i tjänst för att bättre kunna ta han om barnen och vi ordnade med städhjälp. Kan man få det praktiska att flyta orkar man också med det andra bättre. Min syster kom och bodde hos mig några dagar, då fylls man på. Jag hade också möjlighet att få barnvakt ibland för att kunna träffa vuxna vänner.

Alla de där sakerna som man pratar om och bollar med varandra, så är han inte där så att man kan göra det. Just det tycker jag har varit väldigt svårt när han är borta. Men militärer är ju inte bara borta på utlandstjänst. De är hemma och jobbar ett tag, sedan ska de gå en skola i Stockholm och veckopendlar ett år eller två. Veckopendlingen tär på förhållandet, nästan värre än utlandsuppdragen. Så är ju skilsmässor också oerhört vanliga bland militärer.

En av soldaterna som skulle ha åkt med min man till Afghanistan omkom i en olycka utanför tjänsten. Då blir man påmind om att det inte bara är i Afghanistan saker kan hända. Strax innan min man åkte blev min mamma allvarligt sjuk och sedan dog hon medan han var borta. Han kom hem till begravningen, men i tankarna var han fortfarande kvar i Afghanistan. Det blev inte bra. Jag minns att jag sade till honom att han lika gärna hade kunnat stanna kvar där borta istället för att ha kommit hem. Men man lär sig. Man lär sig att förstå varandra och att prata med varandra utan att anklaga. Man lär sig att förstå hur den andre tänker.

Jag tror också det påverkar jättemycket vad man varit med om i livet tidigare. Har man aldrig gått igenom en kris tidigare enskilt eller tillsammans, då kan jag förstå att det blir svårare. Man blir ju också tryggare med åren, men många av de som åker är så unga. Min man har frågat mig inför varje gång han åkt ut. Han kommer säkert fråga igen. Jag vet att om jag säger nej åker han inte. Det går det också. Det är viktigt att det är ett gemensamt beslut och att man vet att man har möjlighet att säga nej. En sak som jag lärt mig från det här är att jag klarar mig och är bra på att reda mig själv. Jag har gått igenom mycket, men jag klarade det och det har gjort mig starkare.