Jag tror att både jag själv och alla andra hålls tillbaka av rädslor hela tiden. Om jag inte var rädd för något skulle jag visa mer känslor och jag skulle också vilja få andra människor att känna mer.
När jag var 12 år satt jag på en häst och tänkte; det är alldeles för dyrt att rida, jag kommer inte att kunna fortsätta med det. Jag tittade upp mot himlen och plötsligt bestämde jag mig, jag ska bli astronaut. Men astronaut är också ett omöjligt mål, så jag ändrade mig och ville bli pilot istället. Dessutom verkar astronaut lite tråkigt, jag ville flyga, inte hålla på med typ forskning om månstenar.
Jag höll fast vid mina flygdrömmar genom alla år. När jag var 16 år var jag på flygläger och fick flyga flygplan. Jag gick flygtekniskt gymnasium. Efter gymnasiet jobbade jag massor i butik för att försöka spara ihop pengar till en pilotutbildning som kostar ungefär en miljon kronor. Till slut fick jag dock en plats på Sveriges då enda kostnadsfria pilotutbildning och där går jag nu. När jag är klar med den kan jag få jobb som trafikpilot, men troligtvis inte på en gång. Det realistiska framtidsscenariot är att jag blir arbetslös efter utbildningen och kommer få försöka ta alla möjliga andra chanser att flyga för att få ihop flygtimmar. Men jag har mitt mål och jag håller fast vid det.
Det händer väldigt mycket i ett flygplan och man måste hålla reda på massor av saker samtidigt som man flyger själva flygplanet. För att klara det måste man vara lugn och kunna jobba koncentrerat även i stressiga situationer. Sådan är jag också privat. Jag minns en gång när jag var på stan och en person kollapsade. Jag tog hand om personen och såg till att tillkalla ambulans, medan alla andra stod chockade runtomkring och inte viste vad de skulle göra. Jag oroar mig inte för någonting, jag är lugn på nya platser, jag kan sova vart som helst, jag är trygg i sociala sammanhang, jag får inte resfeber och andra såna saker. Jag är heller inte rädd för att hoppa fallskärm eller liknande.
Jag är egentligen inte rädd för någonting, förutom ensamhet. Utan stöd från vänner och familj har jag nog svårt att hålla humöret uppe. Att prata med personer i min omgivning om allt möjligt mellan himmel och jord är en mänsklig del i mig som jag inte kan vara utan. Det skrämmer mig att vara själv, att inte kunna dela med mig av min vardag när det gäller både bra och dåliga saker. För i slutändan är vi ändå individer som vill leva i grupp och som vill prata med varandra, vill dela med oss av vår vardag och lyssna på medmänniskans vardag. Att vara en del av en familj, med både släkt och vänner är det som ger mig mest lugn och stöd här i livet, därav är ensamhet det som skrämmer mig allra mest.
Text och foto 