Om bara en vågar gå upp, följer alla andra med

Bakgrund: Sångerskan och artisten Nanne Grönvall har varit med i Melodifestivalen tio gånger, både som sångerska och som låtskrivare. I mitten på 90-talet vann hon med låten “Den vilda”, en av Melodifestivalens bästa låtar någonsin, tycker jag.

Lilla staden Karlsborg i Västergötland anordnar på somrarna en egen version av Allsång på Skansen och ikväll var Nanne Grönvall gästartist. Förbluffande många, upp emot åtta tusen personer har samlats vid en liten scen som ligger intill Göta kanal. Människor har tagit med sig filtar och tältstolar, inträdet är gratis, men allsångshäftet kostar 60 kronor om man vill köpa ett. Utanför i kanalen har folk lagt till med sina båtar och kan också deltaga i allsången. Tillställningen är otroligt familjär. Ingen trängsel, inga vakter, inga staket, inga poliser, ingen alkohol. Inramningen är perfekt med solnedgång över vattnet, produktionen är proffsig, musikerna skickliga, ljudet från scenen är fantastiskt bra och folk i publiken sjunger frimodigt med i allsången. Jag och några andra fotoentusiaster har med sig sina kameror, förutom alla som fotar med sina mobiltelefoner. Nanne tar också upp sin mobiltelefon, ber en av körtjejerna att knäppa en bild av henne och oss i den jublande publiken som hon lägger upp på mikrobloggen twitter. Det blir en fin gemensam upplevelse för hela bygden.

I det sista numret för kvällen ska Nanne framföra sin låt “Håll om mig”. Framme vid scenen finns en liten yta av trä, förmodligen något som i vanliga fall används som dansbana. Där sitter många barn och Nanne vänder sig till dem och frågar om de vill komma upp på scenen och sjunga låten tillsammans med henne. Några sekunders tvekan. För ett ögonblick verkar det som om ingen av barnen nappar på idén. Men sedan, som på en given signal, strömmar säkert femtio barn upp på scenen. De strålar i kapp med kvällssolen och sjunger låten tillsammans med Nanne. Alla kan texten. Alla ser så lyckliga ut. Föräldrarna fotograferar med sina mobiler.

Efteråt skriver Nanne autografer och låter sig fotograferas tillsammans med sina fans. Alla vill ha en autograf och efter över en timmes autografskrivande blir det min tur. Jag frågar om jag får ställa två frågor, ta ett kort och publicera på min blogg. Tiden vi har på oss är naturligtvis knapp, kanske max en minut, men Nanne svarar,
-Javisst!

Jag: På slutet där, när du frågade om barnen vill komma upp på scenen och sjunga med dig, visste du att du skulle få alla med dig?
Nanne: Det var en chansning. Jag har gjort det förut dock och jag hade på känn att det skulle gå hem. Om bara en vågar gå upp, följer alla andra med.
Jag: Idag var det en spelning i en liten stad, i och för sig med en rätt stor publik, men ändå kanske inte riktigt samma sak som att spela i ett fullsatt Globen med direktsänd TV till miljontals tittare. Om du jämför detta med en sådan där jättestor spelning, vad är skillnaden?
Nanne: Ingen! Det finns ingen skillnad. Det är det som är så unikt med att göra ett gig. Det är alltid samma påslag, alltid samma adrenalin, oavsett om hur många man spelar för. Eller förresten, en sak skiljer. Om det är en jättestor publik tänker jag på att röra mig lite mer över scenen så att alla ska kunna se oavsett vilken synvinkel de har in mot scenen.